fredag 28 mars 2014

Har Du möjlighet att hjälpa oss?

Nu är vi i ett sådant läge igen. De som oroar och stressar mig allra mest.
 
Pengar.
För snart ett år sen gjorde Ni läsare en jätteinsats för oss när vi behövde lösa ut containern med alla grejer Ni skänkt till oss. Otroligt. De pengarna, tillsammans med de donationer vi får in varje månad, har gjort att vi klarat oss bra sen dess.
 
De senaste månaderna har dock kronorna tickat iväg från vårt konto i betydligt snabbare takt än de kommit in. Början på ett nytt år innebär alltid större utgifter för oss än andra månader på året eftersom vi då betalar skolavgifter för alla barn och ungdomar vi sponsrar, köper skolmaterial, nya uniformer och skor åt de som växt ur sina, vi arrangerar vår fotbollsturnering och är tvungna att betala hyra för sex månader (standard i Uganda). De senaste månaderna har vi dessutom gjort nödvändiga reparationer i huset (ny toalett exempelvis), målat om, beställt nya möbler och som ni alla vet har vi köpt en bil som vi så länge behövt. Det gick också en del pengar till sjukhus- och begravningskostnader när syskonens mamma tragiskt gick bort i januari. Det har gått mycket pengar med andra ord.
 
Nu har det tack och lov lugnat ner sig ordentligt och vårt spenderande är tillbaka på en ”normalnivå” igen, det vill säga 25-30.0000 kr/månad. Trots det är jag rädd att vi snart inte kommer att ha råd och det är därför jag vädjar till Er läsare.
Vi behöver hjälp.
 
Fort.
 
Ni är anledningen till att vi kan driva vår verksamhet och Era bidrag, stora som små, är absolut avgörande för vår överlevnad. Vi klarar oss inte utan Er. Om Du kan och vill hjälpa oss vill jag att Du ska veta att varenda krona är viktig och går direkt och oavkortat till ”Emma & Therese Children’s Projects” verksamhet i Kabale. Jag får ofta frågan om vad hundra kronor kan göra för skillnad och jag vill säga ENORM. De senaste tre åren har vi överlevt på dessa hundralappar som trillat in från olika håll.
Många bäckar små...
Var och en av er läsare är ABSOLUT AVGÖRANDE för vår överlevnad. Om de som kan skänka också gör det kommer vi att klara oss. Om de som kan skänka tänker att deras pengar ändå inte gör någon skillnad är vi i väldigt stor fara.
Vi behöver er. ALLIHOPA.
Emma & Therese Children’s Project startade 2011 bokstavligen utan någonting annat än 10 ”skitungar” i desperat behov av hjälp. Nu är vi en av distriktets mest välkända organisationer när det kommer till arbete med gatubarn. Det är tack vare Era gåvor till oss och för att vi har fantastisk personal som dagligen jobbar för att ge våra barn och ungdomar en varm och trygg vardag så att de växer upp till starka, ödmjuka och självständiga vuxna. Jag har aldrig påstått att vårt arbete är lätt och vi ställs ofta inför utmaningar, både stora och små. Om jag, när vi drog igång vår verksamhet, hade staplat alla kommande incidenter på hög är jag rädd att det skrämt slag på mig. Som tur är gjorde jag inte det och vi har gjort vårt bästa för att ta en dag i taget och tackla problemen allteftersom de dyker upp. Har vi handlat rätt i varje situation? NEJ! Men vi har lärt oss enormt mycket under de här åren och blir ständigt bättre på det vi gör.
Både våra killar och tjejer har kommit enormt långt men jag vill poängtera att de är långt ifrån framme. De var alla små knattar när vi först möttes, nu är många av dem tonåringar och om de haft en ”normal” uppväxt skulle många av dem vara i slutet på sina utbildningar. Som ni vet har våra barn missat många skolår och jag hoppas att Ni fortfarande vill stödja dem så att de kan gå färdigt skolan.
Några av er läsare har frågat om våra framtidsplaner. Såhär tänker vi:
Prioritet nummer ett är att se till att de barn och ungdomar vi redan stödjer är ”säkra” innan vi ens funderar på att expandera.
Nästa steg är att göra plats för och ta in fler barn i huset. En del av våra äldsta grabbar vill gå på internatskola i framtiden (väldigt vanligt i Uganda) och vi ser det som en bra utslussningsmetod, tanken är att vi ska kunna ta in nya yngre barn när de äldre är redo att testa sina egna vingar. Samtidigt kommer vi att försöka arbeta mer med att förhindra att barn hamnar på gatan och även fånga upp de som är där i ett tidigt stadium så att det inte går för dem som det gjorde för våra killar som levde där flera år. Vi vill att fler ska återförenas med sina familjer och att insatser i första hand ska sättas in för att göra det möjligt för dem att bo hos sin egen familj eller släktingar och att boende hos oss är i de fall när det inte finns någon annan lösning.
Som jag har nämnt nyligen vill vi också väldigt gärna hjälpa fler flickor och vi ser ett stort behov utav boende liknande det vi har för pojkarna men i nuläget har vi inte råd att starta en sådan verksamhet.
Om jag tillåts att drömma skulle målet för Emma & Therese Children’s Project vara att också starta en egen skola. En med mer fokus på eleverna och inte bara vad de presterar. Där barn får vara barn och de käppar som ses i nästan varje lärares hand i det här landet är bannlysta. Jag tänker mig en trygg plats med massor av utrymme för lek och kreativitet, en skola med lagom stora klasser där läraren har mer tid för sina elever och där de barn som är i behov av extraresurser har tillgång till det.
Det är drömmen, som sagt, och jag hoppas innerligt att det en dag blir verklighet.
Just nu är det dock svårt att tänka för mycket på stora framtida projekt. I nuläget ligger mitt fokus på att se till att vi har råd att försörja de barn vi hjälper idag. Ett omöjligt uppdrag utan Er.
Om Du har möjlighet att avvara ett par kronor är vi enormt tacksamma.
Vartenda öre gör skillnad.
 
HANDELSBANKEN
 
CLEARINGNUMMER: 6759
KONTONUMMER: 726 881 732
 
 
 
Livet på gatan
En gatupojke försöker sova en stund
 

Buddha och Brian vid en av Kabales sopstationer

Desperat jakt på mat

Ivan med en limflaska i tröjärmen våren 2010.

Buddha började sniffa lim som 8-åring.

Ambrose och Ayebare

Inga skor

Tom röker marijuana hösten 2013
 
Livet på  Emma & Therese Children's Project
Tom (tv) börjar skolan våren 2014
Vårt hus
 
Ayebare med en gnista i ögonen som saknades under tiden på gatan

MAT! Spaghetti medköttfärssås är en favorit.

 

En annan stor favvis är  FOTBOLL!

 

Nykomlingen Robert leker med Isaac i trädgården

 

Isaac gungar
 
 
Hela gänget hösten 2013. Snälla, snälla hjälp oss att fortsätta hjälpa!

 

 
(Jag vill också ta tillfället i akt och berätta att vi nu är registrerade som insamlingsstiftelse i Sverige och har fått ett organisationsnummer. Anledningen till att jag inte offentliggjort det tidigare är för att vi måste hitta en banklösning som passar oss och få ett organisationskonto. Så fort det är gjort kommer jag givetvis att meddela er. Tills vidare gäller ovanstående bankkonto. Jag kan också stolt berätta att vi nyligen fick veta att vi blivit godkända som Non-Government Organisation i Uganda och nu väntar på vårt certifikat.)


torsdag 27 mars 2014

Spontankör

Vi bor i närheten av en internatskola och varje gång elen, som ikväll, försvinner roar sig tjejerna med att sjunga gospelsånger innan de ska sova.

En kör bestående av 30-40 flickor med fantastiska stämmor vars sång hörs över hela grannskapet.

Gåshud.

onsdag 26 mars 2014

Robert

Igår anslöt som sagt Robert 6 år till oss. Hur lång hans vistelse blir vet vi inte ännu. Som jag berättade igår fick vi ett samtal från Kabales Probation Officer som bad oss om hjälp. Robert och hans mamma hade blivit skickade till de sociala myndigheterna från Kabale Hospital där mamman får bromsmediciner för HIV och även är under behandling för tuberkulos. Hon är väldigt sjuk och extremt svag, både fysiskt och mentalt och sjukhuspersonal var mycket oroade över hennes och sonens situation.
 
Mamman vädjade efter hjälp och sa att hon inte kan förse Robert med det han behöver. De hade inte ätit en ordentlig måltid på flera månader eftersom hon är för sjuk för att jobba och därför inte har råd med mat. Än mindre skolavgifter.
 
Robert och hans mamma är inte från Kabale utan ett annat distrikt ursprungligen men efter konflikter med släktingar och sin första man bestämde sig mamman för att lämna sitt hem. Hon flyttade temporärt till en annan stad där hon arbetade som gatuförsäljare. Under den perioden träffade hon en ny man och födde Robert. Ett par år senare blev mannen sjuk och dog. Det uppdagades att han haft HIV och att mamman nu också bar på viruset.De första åren efter diagnosen klarade sig mamman relativt bra och var stark men för ungefär ett år sedan blev hon väldigt dålig och sökte sig till det statliga sjukhuset i staden de bodde. Som på alla statliga sjukhus ska vården vara gratis men när hon spenderat ett par veckor där och personalen insåg att hon inte blev bättre och hon inte hade några pengar att ge dem för att vårda henne sparkade de helt sonika ut henne en dag.
 
Mamman visste inte vad hon skulle göra. Hon var sjuk och alldeles ensam med sonen. Att hon behövde vård visste hon så därför såg hon till att ta sig till nästa stad med statligt sjukhus och försöka få hjälp där. Den staden visade sig vara Kabale.
 
Som tur är har mamman fått bättre vård i Kabale men hon är som sagt mycket, mycket svag och är i nuläget inte kapabel till att ta hand om sonen och därför har vi sagt att vi ska göra allt vi kan för att hjälpa dem. Genom att låta sonen bo hos oss under en period och genom att hjälpa mamman med mat, skjuts till sjukhus och andra nödvändigheter.
 
Vår förhoppning är att om hon får vila, äta ordentligt och ta sina mediciner blir stark nog till att ta hand om Robert igen.
 

 

Robert och hans mamma igår hos de sociala myndigheterna.

Det första vi gjorde var att se till att de fick en rejäl måltid...

...sedan tog vi Robert på en läkarkontroll som vi alltid gör när nya barn kommer. Förutom eksem och magknip efter att ha ätit för fort på tom mage var han helt frisk. Skönt.

...sen lämnade vi mamman och lovade att komma tillbaka med förnodenheter imorgon (läs idag) och åkte sen hem till oss med Robert.

Det första han fick göra var att ta en ordentlig dusch. Tom var snäll och hjälpte honom.

...sedan fick han en omgång nya och rena kläder som NI skänkt. Tack!

Dags för middag. Brian hjälper Robert.
 
 
I morse fann vi de här två lekandes i trädgården...
 
 
...Isaac är glad åt sin nya kompis och Robert verkar också nöjd.

tisdag 25 mars 2014

Akutfall

Kabales Probation Officer ringde för ett par timmar sedan och sa att hon hade en liten pojke på sitt kontor i akut behov av boende. Kan vi hjälpa till? Som tidigare när nya barn ansluter till oss ges det sällan mycket tid att fundera och det här fallet är inget undantag. Vi ska göra allt vi kan för att hjälpa svarade vi och åkte och hämtade honom. Jag lovar att berätta mer om varför pojken behöver hjälp så fort jag har hela situationen klar för mig.
 
Just nu har vi fullt upp med att välkomna Robert 6 år till huset.

måndag 24 mars 2014

Studiebesök

Förra hösten fick vi besök av två elever och två lärare från Vipans gymnasieskola i Lund. Det var ett minnesvärt besök där det både lagades köttbullar, spelades landhockey och hölls gitarrlektioner. Det sistnämnda med Hannes som instruktör. Det är en utmaning att, som skolelev själv, hålla i en musiklektion men Hannes klarade det galant.
 
Imponerande.
 
Det verkar som att vistelsen i Uganda gav mersmak (vilket det ofta gör) och jag blev väldigt glad när jag hörde att Hannes, via Erikshjälpen, hade sökt volontärstjänst vid någon av deras verksamheter och ännu gladare när jag fick veta att han blivit tilldelad plats på ett barnhem i Mbarara.
 
I lördags var det VD (vsiting day) på  den skola i Mbarara där en av våra killar studerar vilket innebar att vi fick tillfälle att både hälsa på honom och Hannes. Fin bonus när det visade det sig att barnhemmet där Hannes jobbar liksom vi arbetar med och för gatubarn vilket genererade många intressanta samtalsämnen och massor av idéer och inspiration.
 
Väldigt givande helg.
 
Hannes i mitten tillsammans med Dan och lärare Emma under deras besök hösten 2012.
 

söndag 23 mars 2014

Ännu en fotbollsfantast

Jag minns hur vår volontär Dennis i fjol försökte lära en då ettårig Isaac att säga Puyol. Det gick sådär. Nu låter det annorlunda...

Isaac älskar både Puyol...

...och "Bashelåna"

lördag 22 mars 2014

Egen vilja

Vår äldste kille Francis, som har läst till rörmokare det senaste året, hade ju otur när han fick veta att hans skola stängt. Vi började då leta efter alternativ och hittade till slut en skola som erbjöd ett likvärdigt program och som kunde låta honom ta vid där han slutade på förra stället.
 
Allt frid och fröjd trodde vi.
 
Nu berättar Francis att han funderat och kommit fram till att han hellre vill jobba och tjäna pengar än att gå färdigt skolan. Jag håller inte med honom och vi har haft flera diskussioner om saken. Jag menar att det är bättre att han går färdigt det här sista året och får ett certifikat på avslutad utbildning vid årsskiftet.
 
Francis står fast vid sitt beslut och då finns det tyvärr inte så mycket vi kan göra. Han är myndig och bestämmer själv så vi får acceptera att det är såhär. Mina kollegor säger att han förmodligen kommer att inse själv så småningom att det vore bättre att gå färdigt skolan och att han då kommer att komma tillbaka.
 
Jag hoppas det.

fredag 21 mars 2014

Resultatet

Såhär ser nya kontoret ut. Inte riktigt färdigt än men en bit på vägen i alla fall.

Före

Efter

torsdag 20 mars 2014

Framtidsplaner

Ang flickan i förra inlägget:
 
Vi ska givetvis göra allt vi kan för att hitta ett bra hem åt henne under loven. Helst hade vi sett att det var hos någon hon är relaterad till men om det inte går får vi tänka i andra banor. I situationer som denna önskar jag att organisationen hade möjlighet att erbjuda flickor boende men i nuläget kan vi inte det.
 
När vi planerar för framtiden är nästa stora mål att kunna hjälpa flickor på samma sätt som pojkarna. Det vill säga med att skapa ett tryggt boende för de som inte har någon annanstans att ta vägen.
 
Jag hoppas att det blir verklighet en dag.

onsdag 19 mars 2014

Det där ljudet...

För ett tag sen skrev jag om en av våra flickor som går på internatskola och bor hos släktingar under loven. Det har varit många turer kring den här tjejen, hon har bott hos flera olika släktingar och på varje ställe slutar det med oreda där flickan hävdar att hon inte trivs.
 
Släktingarna har menat att det är flickan som är olydig och inte vill följa de regler de sätter upp medan hon själv sagt att de inte är snälla mot henne. Vi har haft svårt att veta vad vi ska tro och hur vi ska tackla problemet. Det är det här jag menar med att arbete med utsatta flickor är svårare eftersom de ofta finns i någons hem och inte är "fria" på gatan såsom pojkarna. Man kan ju inte klampa in i någons hem och börja anklaga dem för saker hursomhelst och vi har inte haft några bevis på att tjejen blivit illa behandlad.
 
Förrän nu.
 
För någon vecka sedan fick hon vattenkoppor, blev hemskickad från skolan och bodde hos sin moster tills de hade läkt. När hon var frisk igen åkte vi för att hämta henne. På väg till skolan ringde mostern och sa att hon misstänkte att flickan fått med sig något hon inte borde och bad oss stanna så att hon kunde möta upp och se efter. Vi väntade in mostern som hoppade i baksätet bredvid flickan medan jag fortsatte att köra. Mostern letade igenom flickans saker och hittade någon slags hudlotion och ett armband som hon tydligen inte hade lov att ta med sig.
 
SMACK!
 
Vad var det för ljud hann jag tänka innan ögonen for upp i backspegeln och jag såg hur blodet forsade från flickans näsa. Och så blicken som mötte min. Blanka ögon men inga tårar. Jag blev så chockad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Hjärnan gick på högvarv men orden fastnade i halsen och jag kände mig totalt handlingsförlamad. Jag förmådde mig inte att göra annat än att leta upp näsdukar åt flickan medan mostern gormade åt henne. Alex som också var där försökte lugna ner situationen och sa till mostern att det nog var bäst att hon klev ur bilen och lät oss ta flickan till skolan vilket hon tack och lov gjorde utan protester.
 
Vi började rulla igen. Alla var knäpptysta en lång stund innan flickan till sa:
 
"Jag vill aldrig bo hos min moster igen".
 
"Jag förstår det", sa jag.
 
Jag förstår också att min bakgrund och kultur är en annan än den ugandiska, i regel är jag ödmjuk inför det och undviker att trampa folk på tårna men inte när det kommer till det här ämnet.
 
Det finns inget som rättfärdigar våld mot barn.
 
Jag önskar jag hade haft förmågan att hålla huvudet kallt och gjort det jävligt klart för mostern i bilen.
 
 

tisdag 18 mars 2014

Bilälskare

Det finns många som älskar bilar. En del tjusas av farten, andra av deras skönhet. De här småttingarna imponeras av sina egna spegelbilder.

måndag 17 mars 2014

Söt som socker

Vi hittade ingen ren pyjamas igår kväll, då kom jag ihåg att jag sett den här dräkten bland julpyntet när vi rensade kontoret.

Perfekt.

Isaac gav en extra tumme upp för hatten.


lördag 15 mars 2014

Kontraster

Något av det bästa med Uganda är banden mellan människorna. Hur man finns där för varandra. Idag fick killarna höra att en av deras kompisars mamma, som lider av HIV, är inlagd på sjukhus. Eftermiddagens planer lades på hyllan tills vidare och de traskade iväg för att besöka henne och stötta sin kompis.
 
Fint.
 
Det värsta med Uganda är att så många barn tvingas se sina föräldrar tyna bort i denna förskräckliga sjukdom...

fredag 14 mars 2014

Kontor

Ni får ursäkta ett kort inlägg idag. Jag håller på att fixa och dona i vad som ska bli organisationens nya kontor. Tidigare har det agerat arkiv/klädkammare/förråd/skafferi/skräprum. Det har varit en jäkla röra och jag har dragit mig för uppgiften, men nu är jag igång och har farten uppe så det är bäst att jag fortsätter innan jag tappar fokus.
 
Trevlig helg på er alla!

torsdag 13 mars 2014

Objuden gäst

Vi upptäckte en inkräktare i trädgården igår och Isaac höll, efter förra veckans "skräckutflykt", på att kissa i byxan.

Det var tur att det bara var en liten en och att den snart lunkade ut samma väg den kom in.



Kor lämnas ofta för att beta lite varstans. Exempelvis på en gräsplätt utanför vår grind...
...och det är inte helt ovanlig att de slinker in i vår trädgård när den råkar vara öppen.

onsdag 12 mars 2014

Här står vi

Vi fick ett tips om att det är mycket billigare att köpa matoke (kokbananer) direkt från odlaren än på marknaden och åkte till ett bananplantage för att fynda. Det började regna. Den snälle odlaren ville inte att vi skulle bli blöta.

tisdag 11 mars 2014

Dessa lagar...

Som jag berättat tidigare är det sedan två veckor tillbaka kriminellt att vara homosexuell i Uganda vilket har genererat skarpa reaktioner och kritik från omvärlden. Nu följer ännu en lag som skapar rubriker:

"Uganda bans miniskirts"

Alltså, har man inte viktigare frågor att arbeta med i parlamentet?

måndag 10 mars 2014

Stilig kille

Zakayos skol-id.
När han hade tagit passfoto i kostym förbryllade oss alla tills han till slut erkände att det var fotografen som fixat det i datorn.


söndag 9 mars 2014

Kort som kort

Även jag har fyllt år i veckan. Ett par av killarna hade lagt datumet på minnet och kom med gratulationskort vilket gjorde mig väldigt rörd och glad.

Att det finns kort för olika tillfällen verkar de dock inte ha lagt märke till...

...och jag sa inget om saken för det är givetvis tanken som räknas.

Tusen tack mina finaste "skitungar"!


lördag 8 mars 2014

Buddhas födelsedag

Igår fyllde Buddha år och det blev ett jäkla drag på det firandet. Som med det mesta när Buddha är inblandad. Han satte igång en danstävling som ledde till att killarna sen drog upp oss i personalen ur sofforna för att visa våra "moves" och det hela slutade med en extraordinär uppvisning av vår nattvakt Mr Johnson.
 
Fantastisk kväll!

Kvällen började lugnt med tårta...

...och avslutades såhär.

 

fredag 7 mars 2014

Så kan det gå

Isaac älskar kor och eftersom en av våra bekanta har en bondgård åkte vi dit för att titta på djuren.
 
Vi trodde att han skulle tycka det var jätteroligt.
 
Det gjorde han...INTE!
 
Oj, vad rädd han blev när han såg dem. Istället klamrade sig fast vid mig och Alex och sa att han tyckte vi skulle gå tillbaka till bilen. Stackaren. Efteråt var han tuff i alla fall och berättade stolt för att han minsann sett både kossor och "dontes" (donkeys).


Vi började med att hälsa på kalvarna och redan där märkte vi att Isaac nog inte skulle uppskatta besöket så mycket som vi trott.

Vi fick lov att klappa dem men det vägrade han och sa att vi skulle gå tillbaka till bilen istället.

På avstånd gick det lite bättre men så fort de gjorde en hastig rörelse tjöt Isaac till och hoppade upp i famnen på mig. Lille vännen.

Åsnorna var också läskiga men inte lika mycket som korna.

torsdag 6 mars 2014

Det borde jag ha förstått

Vi kom körande genom stan häromdagen och fick syn på Brian som var på väg hem från skolan så vi stannade till.

Jag: Hi! Do you want a lift?

Brian: Thanks, but is it ok if I keep walking?

Jag (snopet): Yes, of course.

Så vi lämnade honom och körde vidare.

Jag: I don't understand...

Alex: You didn't see there was a girl waiting for him?

Jag: Ahhh...

Såklart.

Tjejtjusaren nr 1


onsdag 5 mars 2014

Första tanken...

Första tanken när biträdande rektor från skolan i Mbarara, där en av våra killar nu studerar, ringer.

"Åh nej, vad är det nu som hänt?"

Lättnaden och stoltheten när rektorn "bara" vill berätta att vår kille är uttagen till skollaget i fotboll, att han ska delta i distriktsmästerskapen och behöver sina betyg från förra skolan för att kunna bli registrerad.

Så roligt!

tisdag 4 mars 2014

En gunga till Isaac

Vi har haft en gunga till Isaac liggande i huset länge men inget att hänga upp den i. I söndags bestämde Andrew och Tugume sig för att snickra ihop en ställning.

En fin trägunga som vi inte har kunnat hänga upp någonstans...

Andrew och Tugume, med viss hjälp från Alex, bestämde sig för att bygga en ställning.

Först fick vi två trädstammar från grannen som killarna sedan mätte...

...innan de klövs med en machete...


...och spikades ihop.

...dags att fästa gungan...

...premiärtur...

...det var SKOJ! Tack Andrew och Tugume!