lördag 31 augusti 2013

Det är med att planera...

Jag fick ett e-mail från Kabales socialchef idag, hon bifogade en kallelse till oss och alla andra barnorganisationer i området att delta i en tre dagar lång workshop som de arrangerar tillsammans med Ministry of Gender, Labour and Social Development. Två representanter vill de ha från varje verksamhet. Obligatorisk närvaro.
 
Intressant, tänkte jag först. När är workshopen då? 3-5 september. Jag var tvungen att kolla igen. Det är ju nästa vecka. Tisdag närmare bestämt. Vi får alltså inbjudan två dagar innan det hela går av stapeln. Många organisationer i Kabale har vanliga kontorstider och läser inbjudan på måndag morgon. I bästa fall. 
 
De har många goda egenskaper, ugandierna. Framförhållning är inte en av dem.

fredag 30 augusti 2013

Bokfrossa

Tre veckor kvar till avresa och förberedelserna har så smått börjat. Jag var på Myrorna i veckan och fyndade pocketböcker. 5 kr styck. Klipp! Nio stycken kom jag hem med och jag föreställer mig hur jag ska sitta och läsa bok efter bok i lugn och ro. Det har jag gjort varje år nu men av någon anledning (läs skitungar) blir det sällan utrymme till det.
 
Ambitionsnivån är hög i alla fall.
 
Vi får se hur det går.  
 
Det blev lite blandat kompott men främst kriminalromaner. Det brukar jag gilla.
 

torsdag 29 augusti 2013

Good news

Andra goda fotbollsrelaterade nyheter är att pojken som vi haft lite bekymmer med på sistone enligt uppgift brukar mer allvar än någonsin på träningarna. Han har tidigare haft tendenser att mygla när han varit trött eller tyckt en övning var tråkig och har ibland också haft lite taskig attityd.  Nu ger han 100 % och är väldigt fokuserad. Dessutom pratar han till både coach Andrew och sina lagkamrater på ett respektfullt sätt. Bra.
 
En annan som numera också tränar fotboll är Daphine. Vi har ju tyvärr inte något flicklag (än) men det har en lärare på hennes skola och han har erbjudit henne att spela för dem. Matchdebut blir under turneringen. Härligt.
 
Åh, önskar jag kunde vara där och titta.

onsdag 28 augusti 2013

Spelarregistrering

Såhär såg det ut under gårdagens registrering för turneringen. Lag efter lag kom och radade upp. Det var ett enormt intresse och de var till och med tvungna att neka två lag som dök upp utan att någon visste att de ville vara med. För att hinna spela klart innan skolan drar igång igen måste vi nämligen begränsa antalet lag men om det är lika många sugna på att spela till nästa lov ska vi definitivt göra allt för att klämma in fler.
 
Jag tycker det är riktigt, riktigt kul att så många vill vara med.
 
Observera parasollet, det är vad grabbarna skulle kalla "african technology".



tisdag 27 augusti 2013

Fotbollsturneringen

Någon undrade hur det går med fotbollsturneringen och jag kan berätta att startskotten går idag faktiskt. Idag och imorgon är det nämligen lag- och spelarregistrering som gäller. Liksom sist ska alla deltagare skrivas in och fotograferas, sedan ska det sammanställas en spelarkatalog. Ett jäkla jobb men nödvändigt eftersom det är så vanligt att lag annars tar in spelare som inte tillhör laget.
 
Ett av de bästa exemplen jag sett var när våra 17-åringar mötte ett lag och de satte in en spelare som visade sig vara runt 30 år, arbetade som gymnasielärare och spelade fotboll i ett av Kabales seniorlag.
 
Inte riktigt det som är syftet med turneringen.
 
Nu ska alla spelare först godkännas av en kommitté bestående av utvalda domare, de ska vägas och mätas för att fastställa om de får lov att spela i en viss kategori, sedan gör man en bedömning av deras ålder och om det är uppenbart att de är alltför gamla får de tyvärr inte vara med. När de väl är godkända tas alltså deras bild. Om man inte finns med i spelarkatalogen när turneringen drar igång får man inte lov att spela. Mycket jobb innan alltså men betydligt mindre huvudvärk när det ska spelas match.
 
På måndag drar gruppspelen igång. Skoj!
 
 

måndag 26 augusti 2013

Bra hand med djur

Jag råkade se de här två bilderna bredvid varandra. Det råder knappast några tvivel om vem som kammar hem segern i kategorin "bäste kattvän".

Isaac 1 1/2 år

Alex 32 år

söndag 25 augusti 2013

Hårfråga

Jag fick en fråga. Hur det kommer sig att så många afrikanska flickor rakar av sitt hår?
 
Det undrade faktiskt jag också när jag först kom till Uganda, särskilt sen jag såg att så många äldre tjejer och kvinnor ofta lägger mycket vikt vid att göra vid sitt hår. Frisörsalonger är en blomstrande verksamhet och jag är djupt imponerad både av hantverket och tålamodet hos frisörer och kunder. Jösses. De sitter timvis och flätar, färgar, plattar och gud vet vad. Och ser fantastiska ut många gånger. Men det är ömtåligt, håret, det har jag lärt mig. Och de har lärt sig att mitt hår inte är det (och är inte i närheten så tjusigt heller).
 
Tillbaka till de små flickorna. Jag skulle säga att över 90 % har rakat av sitt hår. Varför? Jo, den främsta anledningen, har jag fått berättat för mig, är att det i de flesta skolorna är förbjudet att ha långt hår. Både pojkar och flickor ska ha kort. Det hör till god disciplin att se till att håret inte är för långt. Detta är dels för att små barn inte anses kunna hålla långt hår rent och att det blir ohygieniskt och ovårdat. En annan anledning är att man inte vill att barn ska uppmuntras till att göra sig fina och attraheras av varandra utan att de bör fokusera på sitt skolarbete. Inte förrän A-level på gymnasiet (de sista två åren) är det tillåtet för flickor att ha långt hår.
 
Värt att notera är att det ofta på finare privatskolor är helt andra regler. Där uppmuntras flickorna snarare till att vara så fina i håret som möjligt. Det är alltså en statussymbol också. Om man ser en liten flicka med långt hår kan man anta att hon kommer från en relativt välbärgad familj.
 
Intressant ämne. Jag känner mig lite kluven. Lite som med skoluniformsfrågan, det finns ju både för- och nackdelar med att alla ska se likadana ut.
 
Vad tycker ni om det hela?
 
 
 
 
 
 

lördag 24 augusti 2013

Om Daphine

Vi har ju sen i början av året hjälpt Tugume och Dans syster Daphine och jag kan glatt meddela att det går jättebra för henne. Det var en olycklig flicka vi mötte i januari, en flicka med väldigt mycket sorg och ilska inom sig över att hennes mamma lämnat henne för att flytta till en annan stad och gifta sig. Idag är hon betydligt mer tillfreds med tillvaron.
 
Mammans och hennes relation är i och för sig inte idealisk på något vis men de har kommit närmare varandra och alla syskon pratar med henne regelbundet i telefon. Vid ett par tillfällen har hon också kommit och besökt dem. Bra.
 
Skolan Daphine först började på var okej men hon trivdes inte riktigt och när vi frågade om hon ville börja på brorsornas skola istället blev hon eld och lågor. Hon går där nu, på internatavdelningen, tillsammans med Immaculate som ju är Ian och James lillasyster. De trivs alla superbra och det gör mig så glad.
 
Även resultaten har förbättrats märkvärt och det är ju kanon.
 
Nu är det som sagt skollov och medan Immaculate har en faster som hon kan bo hos har Daphines situation varit lite knepigare. Hon har bott hos en släkting i Kabale men detta har varit i ett område känt för kriminalitet, droger och prostitution vilket såklart inte är trygg miljö för henne. Vi funderade fram och tillbaka på hur vi skulle lösa det hela. En dag var vi och hälsade på min kollega Alex mamma i närheten. Hon klagade lite över att hon ibland känner sig ensam därhemma. Då slog det mig att hon kanske skulle tycka det var trevligt om Daphine kom och bodde där under loven och det hade jag rätt i. Även Daphine tyckte det var en bra idé så vi provade och det gick hur fint som helst.
 
Ännu bättre är att Alex mamma är pensionerad rektor och en utomordentlig lärare så hon har dessutom kunnat hålla lite undervisning på förmiddagarna. På eftermiddagarna promenerar Daphine bort till vårt hus och är med på de aktiviteter som sker där.
 
En toppenlösning för alla inblandade har det visat sig. Kul när man kan hjälpa varandra.
 
Daphine
 

torsdag 22 augusti 2013

Frukost

När vi drog igång vår verksamhet serverade vi gröt på morgnarna för vi tänkte att det är något som mättar ordentligt. Efter ett tag tröttnade grabbarna och insisterade på att få mackor och te istället och de har varit standardfrukosten sen dess. Ibland lyxas det till med ägg eller frukt men på vardagarna ser det oftast ut så. Nu på lovet har Andrew börjat köra fotbollsträning med dem och de startar ofta med en joggingtur på morgonen. Det innebär att de är vrålhungriga när det vankas frukost och de har insett att de inte blir mätta på ett par mackor. De skickade därför en önskan till mig och frågade om det skulle kunna vara möjligt att få mer bröd på morgonen eller om det går att börja servera gröt igen.
 
Vet ni vad killar, vi kan nog se till att ni får både mackor, te och gröt.
 
Det vågar jag dem lova på grund av Er. Det är Ni som gör det möjligt för dem att äta överhuvudtaget.
 
Tack.
 
...och äta kan de.
 
 

tisdag 20 augusti 2013

Countdown

Fullt ös i Kabale. Alla grabbar har nu lov så det är håll-i-gång kan jag lova.

Här är det väldigt tyst och lugnt. För lugnt, för mig. Jag saknar att ha barnen omkring mig. Liv och rörelse. All kärlek och respekt åt mamma och pappa, jag har det hur bra som helst här, men det är ju inte riktigt lika mycket action. Om man ändå kunde få ha alla på ett och samma ställe.

Om en månad åker jag tillbaka.

Nedräkningen har börjat...

Jag fann en video som jag inte minns vi spelat in. Mys med Isaac och majonnäsprat med Ivan. Det är livet det.





måndag 19 augusti 2013

Director

Det kom som sagt många på Francis mammas begravning. En av dem var "director". Han bor tydligen i samma område som henne. Om det hade skett för två år sen hade mitt hjärta frusit till is. Nu märkte jag att jag kände mig nästintill likgiltig inför det faktum att han var där. Skönt. Jag minns att det var någon som frågade om honom i kommentarsfältet för ett tag sen och jag svarade då att han numera lämnar oss ifred, det har han gjort det senaste 1 1/2 året. Inga utspel, hot eller försök till att komma nära och manipulera grabbarna som han gjorde det första året. Han sköter sitt och vi vårt (peppar peppar).
 
Organisationen han hade då finns visserligen fortfarande kvar men det är sällan man ser barn där och jag vet att flera av hans medarbetare och även andra sponsorer har lämnat. Det ideala vore om man kunde stänga ner hans verksamhet helt och hållet men det är uppenbarligen lättare sagt än gjort. Klart är i alla fall att han inte har tillåtelse att låta barn bo hos honom och de sociala myndigheterna håller ögonen på honom. 
 
Det är jag tacksam för.  

söndag 18 augusti 2013

Begravning

Igår begravdes alltså Francis mamma och många hade tagit sig dit för att ta avsked. Francis har, enligt Alex, varit lugn och sansad hela tiden men när de förde ner kistan i jorden märktes det hur något förändrades. Det måste givetvis vara en vidrig upplevese och kanske var det då det blev verkligt för Francis vad som inträffat. Usch.
 
Jag pratade med honom kort i telefon och beklagade sorgen och har lovat honom att vi ska hjälpa honom så gott vi kan. Han pluggar ju till rörläggare och har just nu lov. Detta lov var planerat att tillbringas som lärling hos en rörläggare i stan men det får vänta ett tag. Francis sa att han gärna vill spendera åtminstone en vecka i sin hemby tillsammans med sin bror och det ska han självklart få göra.
 
Alex har lovat att hålla kontakten med honom, sen får de två bestämma om och när det i så fall är läge att komma tillbaka till stan.  


lördag 17 augusti 2013

Greetings

Samtal från Kabale igår kväll.

Jag: Hallo?

Ljus stämma: hajumaa...

Jag: Ha ha, huh?

Ljus stämma: Hajumaa! ...Maahaju...hajuma...

Alex: Isaac is greeting you. He is saying "How are you, Emma?"

Åh vad jag saknar honom och de andra. En dryg månad kvar nu bara, det börjar närma sig.

Längtar.

Älskade unge.

fredag 16 augusti 2013

Tråkiga besked

Igår fick Alex ett samtal från vår äldste kille, Francis, som berättade att hans mamma blivit sjuk. Vi pratade om det igår, jag och Alex. Jag frågade på vilket sätt hon var sjuk, om hon hade Malaria (eftersom det är så vanligt) eller om det handlade om något relaterat till hennes levnadssätt. Vi vet att hon har haft ett alkoholmissbruk sen många år tillbaka. Alex visste inte men sa att han eller Andrew skulle besöka henne idag för att se hur det var med henne och om vi skulle kunna hjälpa till på nåt sätt.
 
 Kl 02.30 inatt ringde Francis igen och sa att hon avlidit.
 
Så sorgligt.
 
Trots att Francis inte bodde hos sin mamma (delvis på grund av hennes missbruk) stod han henne nära och det är såklart fruktansvärt för honom att förlora sin mor. Alex är med honom nu i mammans hemby där de förbereder för begravningen som ska äga rum imorgon. Då kommer Andrew och resten av killarna att ansluta.
 
Alla tankar till Francis och hans mamma idag. 

torsdag 15 augusti 2013

Förtydligande

Angående det förra inlägget:
 
Jag håller fullständigt med alla kommentatorer. Självklart behöver pojken kärlek och det ska vi givetvis fortsätta att ge honom. Vad jag försökte få fram, vilket jag nog inte riktigt lyckades med, var hur svår balansgång det är. Inte minst med hänsyn till att vi har ett helt gäng oskyldiga grabbar i huset också. Vi anser att vi måste markera både för dem och för pojken som betett sig illa att hans handlingar inte är acceptabla. Notera att jag skriver handlingar. Givetvis tycker vi fortfarande lika mycket om personen men det han har gjort är illa och det måste få konsekvenser. Dessa konsekvenser består dels av indragna förmåner såsom veckopeng och roliga aktiviteter under en period och dels kommer han att få utföra en del extra sysslor. Utöver detta har han även fått veta att han har sårat och gjort väldigt många personer i sin närhet besvikna men att vi alla gör misstag, ingen tycker illa om honom, tvärtom, men att det som hänt inte bara kan viftas bort som ingenting.
 
Han vet, liksom de andra, att vi alltid finns redo att lyssna och hjälpa till om de har problem. Som det verkar är det inget särskilt som har hänt i hans liv som skulle förklara varför detta skett. Inte så att han är arg på någon eller inte trivs. Det har helt enkelt kliat i fingrarna på honom för mycket när han insåg att han kunde tjäna snabba pengar. Och anledningen till att vi gjort en stor grej av det är för att försöka få honom att förstå att vi inte kommer att kunna skydda honom i all evighet. Om han vore ett par år äldre och gjorde samma sak eller om han gjort det mot någon som inte tyckte så mycket om honom, hade han råkat riktigt, riktigt illa ut. Det är det vi försöker undvika. För att vi vill honom väl.
 
Vad gäller de funderingar jag hade kring när jag kommer tillbaka menar jag naturligtvis inte att jag ska komma dit och ställa till cirkus. Allt handlar om hur saker och ting utvecklar sig tills dess. Om läget är lugnt finns det ingen anledning för mig att säga så mycket om saken. Jag hoppas att det blir på det viset så att jag istället får berömma honom för de framsteg han gjort.
 
Tack för att ni bryr er och för att ni kommenterar. Det betyder väldigt mycket och jag lär mig massor. Vi har naturligtvis inte alla svar utan gör så gott vi kan. Att ha er som rådgivare och bollplank är guld värt.
 
Tack!

onsdag 14 augusti 2013

Update

Det är fortfarande lite skakigt med pojkarna som betedde sig illa för några veckor sedan, särskilt en av dem, den som var mest aktiv. Jag berättade ju sist att vi har blåst upp det här ganska rejält i Kabale, blandat in polis, pratat med skola, kompisars föräldrar, hans släktingar osv, för att tydligt markera att det är helt oacceptabelt att bete sig så som han har gjort. Pojken är dämpad. Och ångerfull, hoppas jag. Han har just skrivit sina slutprov för den här terminen och medan de andra killarna kan vänta sig ett härligt skollov med roliga aktiviteter får den här grabben nog mer se skoluppehållet som en tid till att fundera över vad han egentligen vill med sitt liv.
 
Vi är alla mycket besvikna på honom och det har vi gjort klart för honom. Alex och Andrew behandlar såklart honom väl men de har inte mycket övers för honom för tillfället, berättar de. Medan de kan skoja och leka med de andra är det ganska kylig stämning mellan dem och honom. Och det får det nog vara ett tag. Det kommer som sagt inte att bli ett särskilt kul lov för pojken. Men ett lärorikt, hoppas vi. Han måste inse att hans handlingar får konsekvenser och att han snart är så pass gammal att vi inte kan skydda honom längre. Om detta blir en vana, att stjäla, kommer han om ett par år att hamna bakom lås och bom. Om han har tur. I värsta fall blir han ihjälslagen på plats.
 
Själv har jag också börjat fundera över hur jag ska bemöta honom när jag åker tillbaka nästa månad. Det är ju ett tag kvar och saker hinner såklart lugna ner sig tills dess men samtidigt tror jag det är viktigt att jag också tydligt visar att han den här gången gick alldeles för långt över gränsen och att vi inte kan ha det på det där viset.
 
Tuff balansgång. Det svårt (omöjligt) att veta vilket förhållningssätt som är det bästa. Vi gör så gott vi kan. Pojken vet att vi bryr oss otroligt mycket om honom och i slutändan är det faktiskt bara han som kan välja hur han vill leva sitt liv. Att dra honom i öronen, gapa och skrika, hjälper nog inte. Trots att det är precis det man känner för att göra - ruska om honom ordentligt och banka in ett och annat i skallen på honom.
 
Nej, än en gång; konkreta konsekvenser. Tydliga markeringar. Information. Och tålamod. Det är så vi får hantera det just nu.

Efterhand är jag säker på att alla kommer att mjukna och så småningom hitta tillbaka till varandra.

tisdag 13 augusti 2013

I-landsproblem

Ett av mina vanligaste huvudbryn när jag är hemma i Sverige är den ständiga frågan "...jaha, och vad ska man ha till middag idag då?"
 
Ibland önskar jag nästan att det vore som i Uganda - inget att fundera över. Bönor nästan varenda dag. Lyxa till det med kyckling på söndagar.
 
Det uttalandet lär jag ångra när jag är tillbaka i Kabale men lite så känner jag faktiskt. Vi har så mycket valmöjligheter här i Sverige, inte bara när det gäller mat, att i alla fall jag ibland känner mig smått handlingsförlamad.

Vilka är era vardagsfavoriter? Recept tas tacksamt emot.

måndag 12 augusti 2013

Isaacs favvisar

Minns ni att vi ofta hade grannens kattunge på besök i höstas? Det var så mysigt men efter ett tag försvann tyvärr katten, vi vet inte vad som hände med den. Eftersom vi har lite bekymmer med möss emellanåt föreslog Andrew att vi skulle skaffa en egen katt. Sagt och gjort.
 
Gissa om Isaac är glad över det. Han kallar den "sin bebis". Bästa kompisar, de två.
 
Hatten är en annan favorit, den går han tydligen sällan utan. Tack snälla du som skänkte den till honom.
 
 


 



söndag 11 augusti 2013

Dags för turnering igen

Som sagt, tiden går fort, om ett par veckor är det skollov igen och då väntar sig Kabales ungdomar en ny fotbollsturnering och vi vill givetvis inte göra dem besvikna. Önskar nästan att de hade två terminer istället för tre, att spela turneringen två gånger om året vore mer lagom men nu är det som det är så det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Jag kommer inte finnas på plats den här gången utan Alex är den som ska hålla i trådarna. Jag var lite inne på att åka ner och vara med men har insett att tiden är för knapp. Om allt går som det ska drar turneringen igång den 2:a september och spelas under två intensiva veckor.
 
Självklart har vi folk som hjälper till men det är Alex som kommer att vara huvudansvarig för turneringen medan Andrew som vanligt är coach för våra grabbar. Jag är säker på att de kommer att fixa det galant.
 
Trist att inte kunna vara med. Det var så roligt (fastän det var jobbigt) sist.
 
 

lördag 10 augusti 2013

Studsmatta

För några veckor sedan fick jag mail ifrån en kvinna som ville skänka pengar till oss och hade önskemål om att de pengarna skulle gå till en överraskning för barnen. När Alex var i Sverige lade han märke till hur många familjer som har studsmattor i sina trädgårdar och vi var båda överens om att killarna skulle älska det så vi åkte iväg för att se vad de kostade och om det skulle vara möjligt för Alex att checka in en sådan förpackning på flyget. Det stod snabbt klart att det var alldeles för stort och tungt så vi gav upp tanken. Tills Alex var tillbaka i Kampala och såg ett annonsblad för en stor hobbybutik - extrapris på trampoliner. Han åkte dit för att kolla såg att det var minst lika fina grejer som de vi har i Sverige så vi slog till.
 
Tror ni grabbarna blev överraskade? Eh ja. Och överlyckliga. Tusen tack till Dig som skänkte pengar åt detta ändamål.
 
De älskar nya studsmattan och det står alltid någon på tur att hoppa... Här Ian och Zakayo.

Tugume och Buddha. Max två får de vara på mattan samtidigt.

Tjoho!


Isaac har också upptäckt hur kul det är att hoppa. I början var han lite rädd fick jag höra men han vande sig snabbt.
Tungan rätt i mun. Hej vad det går!
 
 

Filmtips

Jag sitter och bläddrar mellan kanalerna på TV och hinner i farten se inte ens en sekund av filmen som visas just nu på SVT 1. Mer behövdes inte. Jag visste. Det där är mitt hem. Och nu sitter jag som trollbunden framför De dimhöljda bergens gorillor.
 
Visserligen utspelar den sig inte i Uganda men det är i samma område som Kabale. Så ser våra omgivningar ut. Precis så. Obeskrivligt vackert.
 
Snart är jag tillbaka...




 
Ett annat tips på en sevärd dokumentär hittar ni här. Vad den handlar om vill jag inte skylta om för mycket. Ämnet är oerhört känsligt och inte minst farligt att prata om i Uganda. Vad jag kan säga är att den inte är feltolkad eller överdriven på något sätt. Så ser verkligheten ut och den är väldigt skrämmande. 

fredag 9 augusti 2013

Nytt körkort

I sommar är det tio år sen jag tog mitt körkort vilket innebär att jag behövt förnya det och idag hämtade jag ut mitt nya. Det är inte klokt vad tiden går fort. Jag minns väl när jag fick körkortet 2003. Giltigt till 2013. Undrar hur mitt liv ser ut då, kommer jag tydligt ihåg att jag tänkte.
 
Om jag där och då hade blivit ombedd att lista för mig tänkbara alternativ kan jag garantera er att jag aldrig i min vildaste fantasi hade fått för mig att skriva att jag skulle driva barnhem i Uganda. Men så har det blivit och det är jag väldigt, väldigt glad för.
 
Nya körkortet är giltigt till 2023. Jag tänker inte ens spekulera över hur mitt liv kommer se ut då, för jag kommer med största sannolikhet ha fel, utan istället vara glad för allt jag har idag och bara hoppas på att jag kommer vara minst lika rik på nära och kära och förhoppningsvis mycket rikare på erfarenheter och fina minnen.
 
Det är väl det som är charmen med livet (fastän det inte alltid känns så) - att vi inte kan veta vad som komma skall?
 
 

torsdag 8 augusti 2013

På tal om muzungos...

Isaac säger "Emma" väldigt ofta har jag fått höra. Åh, vad gulligt, tyckte jag tills jag förstod att det inte är mig specifikt han menar. Tydligen säger han "Eeemmmaa" varje gång han ser en vit person. När Alex visade bilder från sin resa tjöt han mitt namn hela tiden fastän det var jag som oftast stod bakom kameran.

Vi får nog ta ett snack om det där, han och jag, när jag kommer tillbaka och reda ut begreppen.

onsdag 7 augusti 2013

Fundering

Grabbarna är alltid pratglada och kan fråga om allt mellan himmel och jord. En dag satt vi och snackade och kom in på ämnet turister i Kabale. Hur de brukar komma med safaribussar, stanna till för att köpa något i stan för att sedan åka vidare mot bergsgorillorna i Kisoro eller Queen Elisabeth National Park.
 
Killarna: But Emma, why do they always look so shabby? We thought you muzungos have enough money to buy nice clothes.
 
Visserligen, men det är kanske inte de man först tänker på att packa ner när man ska på äventyr i Afrika. Bekvämlighet först.
 
 

tisdag 6 augusti 2013

Man blir som man umgås

Trots att Isaac bor med en hel drös killar är det faktiskt damer han spenderas mestadelen av sin tid med. På dagarna är han hemma med Stidia, Irene och vår grannfru Joventa. Att busa med Joventas dotter Katherine är nåt av det bästa han vet. Jag har fått höra att han numera inte längre pratar ett språk som bara han förstår utan kommunicerar mer och mer. Han är inte sen att berätta när han vill äta, dricka eller kissa. Vad gäller det sistnämnda försöker de lära honom av med blöja, en potta ska köpas in den här veckan, men när de är utomhus tar de honom åt sidan, drar av honom byxorna och säger att han kan kissa.
 
Vet ni vad han gör då?
 
Han sätter sig på huk och kissar. Precis som Katherine.
 
Rart.
 

måndag 5 augusti 2013

Nya tag

De två pojkar som ställt till oreda på sistone har haft nöjet att spendera helgen inomhus med sina skolböcker medan resten av skaran bland annat satt ihop en studsmatta som Alex köpte åt dem i Kampala. Den har blivit mycket populär har jag fått höra och jag ser fram emot att se bilder. Tugume, vår lille akrobat, är såklart eld och lågor.
 
Igår kväll höll Alex ännu ett möte i huset och deklarerade att de två pojkarnas husarrest var över men att de fortfarande har mycket att bevisa innan de återvunnit hans och de andras respekt. Det är upp till dem helt enkelt att visa vad de går för.
 
Att utegångsförbudet är över innebär dock inte att de nu har samma förmåner som de andra. Det kommer att bli indragen veckopeng ett bra tag framöver, de ska arbeta av de skulder de har åtminstone till de andra pojkarna i huset och de har inte tillstånd att gå ärenden och liknande ensamma tills vidare.
 
Vi får hoppas att de håller sig i skinnet.

lördag 3 augusti 2013

Uppdatering om läget

Som jag berättade tidigare i veckan har det upptäckts att en av pojkarna den senaste tiden skolkat mycket från skolan, att han har tagit droger och att han finansierat dessa droger genom att stjäla diverse saker från huset. Förstås totalt oacceptabelt.
 
Alex och Andrew har arbetat väldigt hårt med att ta reda på vad som hänt, hur allvarligt läget är och om någon annan varit inblandad. Som det ser ut nu har pojken mestadels varit ensam men i vissa fall varit tillsammans med en av de andra grabbarna. Övriga är helt oskyldiga men dessa två har fått det hett om öronen kan jag säga.
 
Det som stulits från huset är bland annat kläder och skor från de andra pojkarna som de helt enkelt norpat åt sig när de hängt på tork eller liknande. Dessutom har en del saker försvunnit från ett av våra förråd där de hämtar sina skoluniformer på morgnarna. Vad dessa två då ibland gjort är att de gått in i förrådet när ingen sett, hämtat sina uniformer men samtidigt tagit vad som helst de kan få fatt på, snabbt stoppat ner i väskan och sedan skyndat iväg till skolan. Jädra ungar. Sakerna har sedan dels sålts till skolkamrater men det har också visat sig att en lastbilschaufför har köpt bland annat ett par fotbollar och en vuxen karl tycker man borde veta bättre än att köpa något från en liten grabb och därför har vi faktiskt polisanmält honom. Vi menar att det är ganska uppenbart att han visste det handlade om stöldgods och att han i det läget borde ha gjort någon uppmärksammad på detta men istället har han gladeligen köpt saker (till ett kraftigt underpris ska tilläggas) och sedan sålt det vidare och tjänat lite slantar på det. Alex och Andrew polisanmälde honom dels för att skrämma honom och se om vi kan få tillbaka något av det som vår pojke sålt men också för att sända tydliga signaler och varna honom och andra från att våga göra något liknande.
 
Även killarnas skolkamrater har vetat att det är stöldgods de antingen fått (i utbyte mot pengar, tjänster, droger) och ett par stycken av dem har fått hembesök utav Alex och Andrew för samtal med deras föräldrar för att informera dem om läget och för att ge dem kontaktuppgifter så att de vet var de ska höra av sig om det skulle hända igen. Genom detta har en del saker faktiskt kommit tillrätta och det är ju bra.
 
Hur har det blivit såhär då? Är inte killarna rehabiliterade vid det här laget? Svaret är både ja och nej. De har utvecklats väldigt, väldigt mycket de senaste 2 1/2 åren vi har varit med dem men att säga att de är "färdiga" vore att ljuga. Somliga lämnade gamla vanor bakom sig efter bara en kort period, för andra tog det lite längre tid och för en del har de fortfarande inte gjort det, det kliar fortfarande i fingrarna så att säga. Är de onda? Uppskattar de inte vad som görs för dem? Jo, det gör dem, otroligt mycket men deras beteende handlar inte om det utan ligger så mycket djupare än så. Det här är barn som har överlevt i flera år genom att stjäla och ta droger, det har varit deras livsstil och trots att de kanske innerst inne inte vill faller de då och då tillbaka i gamla mönster beroende på olika anledningar. Det är dessa anledningar vi måste kartlägga nu. Hur har det blivit såhär? Vi har förstått att uppsynen inte riktigt varit som den ska eftersom vi haft ny personal som arbetat samt att Andrew har haft en stukad fot under några veckor och inte kunnat röra sig lika fritt som han brukar, vilket då har utnyttjats.
 
Ungdomarna är ångerfulla och skäms över sina handlingar, vilket jag tycker är bra men vi måste gräva djupare och försöka lära mer av detta och hur vi ska kunna undvika det. Sen allt uppdagades sover både Alex och Andrew i huset, i två olika rum med varsin "trubbelmakare". Denna lösning kommer att gälla tills vidare och syftet är dels att hålla uppsyn på nätterna så att de inte får chans att planera fler dumheter men också för att få tid till att samtala med dem och så sakta men säker få dem att öppna upp sig. Inte genom att säga "prata nu" utan att det sker mer naturligt eftersom de sover i samma rum.
 
Samtidigt som det läggs mycket tid på de som betett sig illa försöker alla i personalen och jag överösa de andra oskyldiga med beröm och berätta för dem hur stolta vi är för att de uppför sig väl. Detta verkar fungera eftersom de nu alla förvandlats till, "Police detectives", som de själv säger och hjälper Alex och Andrew med att spåra stöldgods.
 
Det är där vi står nu. Lite skakade av det som inträffat men samtidigt optimistiska och motiverade till att lära oss utav detta.
 
Vår målsättning är att alla våra barn ska rehabiliteras och växa upp till ansvarsfulla individer. För vissa tog omställningen från gatuliv till det liv som levs idag ungefär fem minuter, för andra några veckor eller månader men för att par stycken av dem kommer detta att ta flera år och fastän jag skulle vilja så kan jag såklart inte garantera att alla kommer att "leva lyckliga i alla sina dagar". Men som jag ser det måste vi fortsätta kämpa, jag vill inte ge upp om dessa grabbar för då är det definitivt kört för dem och därför har vi tålamod trots att sånt här allvarligt händer ibland.
 
Jag hoppas att Ni läsare också är optimistiska. Det här är tyvärr sådant som inträffar och jag väljer att vara öppen med det för att ge en så verklighetstrogen bild av vårt arbete som möjligt. Det är inte solsken och glada miner jämt och jag vill inte glorifiera och försöka få det att se ut så. Vi är människor, vi arbetar med människor och det är självklart mycket komplext. Vi stöter på problem, hela tiden, oftast små och lätthanterliga men ibland lite större som i det här fallet och trots att det såklart inte är kul när det går emot känner jag att vi har en stark sammanhållning och grundtrygghet och jag är övertygad om att vi kommer över det här hindret också.
 
Vi kommer att fortsätta jobba och hoppas att vi fortfarande har Er i ryggen. Utan Er är vi nämligen ingenting.
 
 

fredag 2 augusti 2013

Hard to say goodbye

Alex snappade upp en del av det svenska språket när han var här. Han har lärt sig hälsnings- och tackfraser, lagt märke till att vi säger "absolut" ofta och noterat att vi svenskar dröjer med att lägga på luren när vi avslutar ett telefonsamtal. Vi håller på fram och tillbaka med tack tack, vi ses, ha det bra, (absolut), det gör vi, toppen, hälsa X, detsamma, etc etc, menar han.
 
Alex: Why don't you just say goodbye and hang up the phone?

 

torsdag 1 augusti 2013

Hjärtat smälter

Jag jobbar i en livsmedelsbutik nu under sommaren, på köttavdelningen närmare bestämt och spenderar stora delar av dagarna i ett kylrum. Detta gör att jag känner mig smått frusen jämt men något som gör mig varm blixtsnabbt är när det ringer från Kabale och jag får höra; "someone wants to say hello" och därefter Isaacs ljusa stämma.
 
Att kalla det ett samtal är kanske att ta i, det är i princip bara jag som pratar. Isaac är mest tyst men lyssnar intensivt i luren med stora ögon, berättar Alex.
 
Och just idag (om man räknar som vi eftersom vi inte vet exakt vilken dag han är född) blir vår stora lille glädjespridare 19 månader gammal. Grattis älskade Isaac.
 
We love you.